söndag 25 december 2011

Poesi

Poesi poesi kom till mig... så ska jag tala om vad du betyder för mig.
Vackra ord fyll mitt sinne... rädda mig från mitt hemska minne.
Prosa som berör... följ mig i graven när jag dör.

Camilla

Jag önskar att jag aldrig fötts.

Olidliga smärta lämna mig ifred.
Stick försvinn jag orkar inte mer.
Sluta plåga mig jag ber.
Pisksnärtor helt rått.
Värken går inte bort.
Fasans smärta jagar mig till döds.
Värken sliter och jag önskar att jag aldrig fötts.


Camilla

Vägen jag åker brukar föra mig till dig.

Du vackra grådis kom till mig.
Jag är inte rädd för dig.
Packar mina väskor stilla.
Undertiden jag ett minne kan se.
Det får mig att varmt le.
Höstlöven faller alla nu.
Mitt minne är du.
Vägen jag åker brukar föra mig till dig.
Till oss.
Dit där vi alltid varit vi.
Jag blundar och minns det som inte längre finns...


Camilla

lördag 24 december 2011

Uppesittarnatt....

Jag känner vemod.

Jag är inte ute efter sympatier, att ni ska tycka synd om mig eller ge mig pepptips. Det är inte därför jag skriver denna text, den måste bara ur mig.

Jag kommer att fira julen själv (mestadels men kommer att ta kaffe hos vänner). Det är pappans jul i år, förut, innan firade jag alltid julen utan barnen hos min älskade mormor, med släkten. Sen hon gick bort vet jag inte längre var jag vill fira mina barnfria jular. Första julen utan mormor var helt konstig och jag kände att jag inte alls visste vad jag ville, så den julen firade jag hemma själv. Tänkte då att nästa jul utan barnen har livet ändrat sig och då vet jag. Nu är den här, nästa jul utan barnen och utan mormor. Livet är inte alls som jag vill eller tänkt, det är i princip tvärt om och jag vet fortfarande inte vad jag vill !!

Att fira utan barnen har jag vant mig vid. Det går, man dör inte, det är ok. Men jag vill ha någon vid min sida och jag har en som jag vill ha där. Jag vill fira jul med min kärlek, själva med bara mys eller på annat sätt. Visst allra bäst vore ju om han, hans tre barn och jag och mina tre barn firade alla tillsammans. Men detta är inte barnjulen, så en jul med kärleken är det jag vill. Fast då måste det ske ett julmirakel...

Jag är inte ensam, jag har familj (storfamiljen) och vänner jag kan åka till. Men jag vet inte vad jag vill. Så jag stannar hemma och firar själv, vemodigt men egenval.

Det är också lite så att jag behöver egentid, att få vara helt ensam. Drygt ett år har varit händelserikt, mycket dåligt, väldigt dåligt och jobbigt. Fast också en hel del bra, mycket bra. Hela hösten har varit väldigt tuff. Och jag har i princip inte varit barnledig någon helg. Stora dottern har valt att vara helt hos mig, hon är inte längre hos pappan varannan helg. Inget jobb med henne så, hon är rätt självgående. Men hon är ju ändå tonåring och jag har ansvaret hela tiden, ingen paus eller vila. Vilket behövs när man är ensamstående och sjuk.

Sen har andra dottern det jobbigt och tufft på flera plan och hon är en snubbelmaja. Har varit en hel del "utryckningar" med henne även på pappans helger. Så jag har inte alls kunnat slappna av.

Nu är jag helt barnledig från fredag till onsdag, de har åkt till Stockholm. Nu ska jag slappna av. Kanske tom ge mig tid att gå in i min skrivarbubbla. Det är ju också en av anledningarna att jag väljer att inte åka iväg över jul. Ska bara va, ska bara skriva.

Kommer att gråta, känna vemod, sakna och längta efter kärleken, sakna barnen. Vara ledsen och arg på kärleken och livet. Men jag är inte ensam, jag har valt pga olika omständigheter att fira julen själv...

Önskar er en riktigt God Jul !!

Camilla

tisdag 20 december 2011

Dålig dag för mig... för många...

En riktigt dålig dag idag. Men det var väntat då jag var dålig igår och pressade mig (helt klart värt det). Så idag har jag i princip bara legat med smärtor. Har inte gjort något... eller jo lite, jag har lagat middag, vi behövde äta och så har jag tvättat och hängt tvätten. En maskin, det behövdes om jag ska hinna tvätta allt innan barnen åker för att fira jul. Men mer blev det inte idag, smärtan och yrseln när jag hängde tvätten går inte ens att beskriva. Och nu har jag ont och kan såklart inte sova. Känner att det kanske är en förskylning som kommer smygande, svårt att veta innan den brutit ut. Kan lika gärna vara fibromyalgin som leker förkylning, sänder fel signaler och sänder förkylnings känslor. Nåja det kommer bättre dagar, än denna dåliga dag.


Dålig dag och jag tänker på SAAB. Är inte insatt i alla turer så, eller ens väldigt insatt, men vet vad jag tycker och har en väldigt nära som jag vet kan mycket och som jag lyssnar på i detta fall. Tycker att det är så tråkigt med SAAB. Tänker på de anställda, på alla de som förlorar sitt jobb och på deras familjer. Tänker på Trollhättan och regionen runt som redan har hög arbetslöshet. Tänker på Svensk industri, så himla tråkigt för Svensk industri. Sorgligt för så många människor och allt detta sker med en regering som varit passiv under hela tiden. Men varför skulle denna egoistiska,iskalla, totalt inkompetenta regering bry sig ? Varför skulle de vilja göra något ? De bryr sig ju inte om människor. De slår sönder vår välfärd och trygghet för sin egen vinnings skull och skiter fullständigt i andra. Bryr sig bara om vinst, egen vinst. Denna regering bryr sig inte om något annat än själva och sina närmsta.


Idag var en dålig dag !! Så himla tråkigt med SAAB !!


Camilla

söndag 18 december 2011

Fullt med känslor och tankar idag.

Värkligen värkande värklighet idag...

Fibroanfall från bakhåll och jag hann inte gå i försvar. Fajtades likt en blind höna mot tjugo stridsflygplan. Arg för jag skulle ju åka in till Halmstad för att delta i Socialdemokraternas kampanj mot Barnfattigdomen.
Men med peppninga av min stora dotter som sa: Mamma du vill ju kämpa mot orättvisor, du klarar det !! Så bet jag ihop och tog ett gäng tabletter och körde in.

Åh vad jag är glad för att jag åkte in, trots värk, trots stor ansträngning. Jag är så glad för de namnunderskrifter jag hjälpte till att få in. För de samtal med julshoppande människor som stannade mitt i deras stress, för att lyssna på vad vi hade att berätta om denna ofattbara och hemska verklighet så många barn befinner sig i. Att det finns 1400 fattiga barn i Halmstad. Att det finns över 220 000 barn i fattigdom i dagens Sverige !!
Det värmer mitt hjärta att så många lyssnade och skrev under.

Men det gör mig också så ont att så många sa nej. Detta är mig helt obegripligt, hur kan man bara säga nej. Jag förstår inte detta:
Hejsan, vill du vara med och bekämpa barnfattigdomen i Sverige ?
Nej !!
Hur kan man säga nej på den frågan !?! Som en kniv i mitt hjärta, jag blir så ledsen, jag skäms över människan och jag blir så arg att jag vill slåss. Jag la märke till att det var mest medelålders och något över som sa nej. Fy dessa egoistiska kalla människor, frossandes i allt möjligt. Vafan rent ut sagt, så trött jag blir.
Däremot blir jag så glad och varm om hjärtat för att de yngre, de unga skrev under utan tvekan. Att de tyckte att det är hemskt att vi har fattiga barn i Sverige. Det ger mig hopp om framtiden !!

När vi var klara, gick jag en liten sväng på stan, in på Bokia och Halmstad bokhandel för att kolla hur försäljningen av min bok gått.
De har bara ett fåtal böcker kvar, så ni som bor i Halmstad med omnejd och vill köpa min bok, skynda skynda. Tycker själv att En kärlek så stor... är en väldigt bra julklapp.

På väg till bilen gick jag förbi en kvinna som satt och tiggde. Hon satt på den kalla bara marken, blåfrusen om läpparna och med sorg i blicken. Jag gick förbi och vidare precis som alla andra. Men började tänka.
Jag och barnen har det inte så fett. Men vi klarar oss bra ändå, jag är lite av en expert på att vända kronor och få dem att räcka. Vi har ett hem och en bil. Visst nästan inget i hemmet är nytt, vi har fått, ärvt eller köpt begagnat. Tv:n tex har vi fått. Jo en ny soffa har vi, den köpte jag för pengar jag ärvt och det efter två ärvda soffor som bokstavligen trillat isär. Vi har kläder, även om i princip alla de sonen och jag har är ärvda, många av tjejernas är ärvda. Men det är kläder och de är fina. Jag kan ge mina barn julklappar och unna dem något ibland. Nävisst jag unnar sällan mig själv något. Hoppar över lunchen ibland (tar någon frukt eller så) för att kunna unna barnen. Det händer att jag inte hämtar ut min medicin, ibland är ett glatt barn eller tex en tomtelatte till mig bättre medicin än riktig medicin. Jag har sålt mina smycken, mina dopsmycken, men jag behöver inte dem, pengarna behövdes till annat. Jag har även sålt annat, som vi inte använder så att jag tex kunde köpa cyklar till barnen. Urvuxna kläder skänker jag till de som behöver det bättre än vi. Vi ligger lite nära fattigdomsgränsen ibland, men vi klarar oss. Vi har det bra och kan unna oss.

Jag vände om och gick tillbaka till kvinnan, jag hade inga kontanter. Så jag gav henne mitt äpple jag skulle äta till lunch. Inte alls mycket gav jag, men hon blev så glad. Det behövs inte så mycket för att ge.

Vi borde ge oftare !!

Camilla

torsdag 15 december 2011

Det måste vara du.

Du har ingen plats för mig nu.
Så säg det bara, säg det nu.
Kom igen älskade du.
Säg att du släpper mig.
Släpp mig då !
Släpp mig nu !
Det måste vara du.
Jag skriker.
Jag vrålar.
Jag slår.
Våra tårar som kommer och går.
Varför lämnar du inte mig ?
Snälla säg.
Älskade sluta älska mig.
Jag kan inte sluta nu.
Det måste vara du.
Ge mig allt eller gå.
Älskade det måste bli så...


Camilla

331,2 km

Så nära men så långt bort.
Sällskap i natten.
En natt att spara.
Lugn av din röst.
Trygg trots många mil.
En kärlek så stor...


Camilla

tisdag 13 december 2011

Funderingar denna Luciadag....

Grått, ösregn och riktigt ruskväder idag, så nog behövs en Lucia som lyser upp.

Efter en natt med fibobråk i kroppen och inte mycket sömn som vanligt började jag dagen tillbakalutad i soffan med en stor mugg Zoegas julkaffe och funderingar. Det är pappans jul att ha barnen i år, så på julafton blir det inga julklappar i det här huset. Men vem vet, tomten kanske tittar förbi mitt hus ändå. Kanske om jag varit riktigt snäll så dimper det ner ett litet paket till mig på julafton. Man får aldrig sluta att tro eller hoppas...

Ösregn hela dagen och jag var tvungen att ta ut sommardäcken som legat i mitt bagage i några veckor. Så typiskt mig ! Tungt speciellt för mina handleder och jag hann bli dyngsur. Bråttom iväg till sjukgymnasten. Det var längesedan jag var där. Jag har försökt träna hemma själv efter det program jag fick på rehabiliteringen. Det är ett lätt program men det ska göras var eller varannan dag och det gör jag inte. Det är bara att inse, jag är inte sådan. Jag tar mig inte i kragen och kör träningen av mig själv i mitt vardagsrummet. Så tillbaka till sjukgymnasten och mitt träningsprogram där, får ta bort lite tyngder bara, för det var ett alldeles för tufft program enligt rehaben. Tränade bra, skönt !

Regn och rusk. Ut och köpa gran. På Lucia köper vi gran och klär den, en tradition i detta hus. Ända sedan -97 har vi gjort så. Vi har alltid åkt iväg över julen. -97 flyttade vi från Stockholm hit till lilla byn i Halland. Vartannat år åkte vi till pappans släkt i Stockholm och vartannat år till min i Malmö. Så för att hinna njuta av granen tar vi in den till Lucia.
Nu är det bara barnen som åker så.

En regnblöt gran fick stå och droppa av sig på altanen. Nu är den klädd, vår gran. En lång och ojämn gran som nådde upp till taket. Jag har ingen gran med stil eller så utan en gran full av minnen. Julpynt som barnen gjort, pynt som jag gjort som liten, pynt från när jag var liten som jag tog när min far gick bort. Julpynt från min farmor och min älskade mormor som jag fick när det gick bort. Säkert hänger där något som min bror gjort också. Lite har jag köpt, inte mycket.

Nu lyser den upp mitt vardagsrum med värme och minnen.

Camilla

Månen

I nattens ensamhet ser jag ut genom mitt fönster.
Månen lyser för mig.
För min ensamhet.
Du håller inte min hand.
Du är inte längre här.
Jag formar ett avskedsbrev.
Fyllt med ord om kärlek.
Fyllt med ord om sorg.
Månen fångar orden och ger dem till dig.
Månens sken hjälper mig.
Jag kan inte säga farväl till dig...


Camilla

Vårt andetag

Vad gör jag nu när natten gjort mig yr ?
När inget verkar rätt...
När allt bara blir fel...
Livsvalens öden hinner ifatt.
Alla dessa val.
Släpp mig nu kära du...
Eller håll kvar...
Men då bara du och jag.
Ett andetag som rasslar.
Ett enda andetag...
Vårt andetag...
Släpp någon nu !

Camilla

söndag 11 december 2011

Funderingar i natten när värken tagit över igen...

Jag älskar att vara en aktiv mamma, var det innan. Men klarar det sällan nu, sjukdomen i kombination med att vara ensamstående hindrar mig. Så även ekonomin många gånger. Men idag var en bra dag, jag och mina barn gjorde en hel del tillsammans, vi hade kul och vi mådde bra. Det är värt all den smärta min kropp känner nu. Värt sömnlösheten och paniken. Värt oron över ekonomin, får jag ihop det nu när dagen kostade en slant ? Jag har så ont nu, är så totalt utmattad. Men hjärtat är varmt och lyckligt efter denna dag med mina älskade barn...

Camilla

Bara du älskar mig rätt...

Älskade håll om mig.
Låt mig få ligga nära.
Bara din värme kan lindra.
Bara du kan lugna mig.

Älskade håll om mig.
Tätt tätt intill.
Bara dina smekningar söver mig.
Bara dina viskningar gör mig trygg.

Älskade håll om mig.
Jag i din famn.
Bara din kärlek gör mig hel.
Bara du älskar mig rätt...

Camilla

Då ber jag inte mer...

Så var det dags igen för den nattliga fajten.
En kamp jag aldrig kan vinna.
Jag vill nu bara lägga mig ner och försvinna.
Sluta andas och ge upp det är mitt enda hopp.
Jag i nattens tystnad vrålar av smärtor som inga gränser har.
Jag gråter bönar och ber vafan jag orkar inte mer.
När mörkrets makter dödar och ler.
Då ber jag inte mer...


Camilla

onsdag 7 december 2011

King ink Förlag - Camilla Kronholm debuterar på King ink Förlag - Mynewsdesk

King ink Förlag - Camilla Kronholm debuterar på King ink Förlag - Mynewsdesk

onsdag 9 november 2011

Recensera min debutbok på Bokus

Nu kan man recensera min debutbok på Bokus

Kundrecensioner
Bli först med att recensera och betygsätt boken En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva - du kan vinna 200 kr varje vecka i tävlingen "Veckans recension".

Camilla

Minne längs vägen

Du vackra grådis kom till mig.
Jag är inte rädd för dig.
Packar mina väskor stilla.
Undertiden jag ett minne kan se.
Det får mig att varmt le.
Höstlöven faller alla nu.
Mitt minne är du.
Vägen jag åker brukar föra mig till dig.
Till oss.
Dit där vi alltid varit vi.
Jag blundar och minns det som inte längre finns...

Camilla

onsdag 2 november 2011

FÖRSMAK PÅ MIN BOKRELEASE !!

En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva

FÖRSMAK PÅ MIN BOKRELEASE !!

På fredag den 4/11 kl. 18 läser jag min poesi och pratar lite runt den, på Café Bar Prego !!

Storgatan 14 i Ulricehamn

Ni är alla hjärtligt välkomna ♥

lördag 22 oktober 2011

Boken som gör så ont att skriva...

Boken... alltså inte den som kommer ut snart (den 7 november) utan den lilla romanen. Alltid små böcker, varför då ? Det är kanske jag och det blir bra så. Små böcker att ta till sig, små böcker som når.
Boken... som gjorde ont att skriva då, som nästan är omöjlig att skriva nu. Den gör ont att skriva, den är sorgsen och vacker. Den är underbar, rolig och fin. Men allt det finns inte nu.
Boken... om mig och dig, om oss som jag saknar. Om det som skulle bli, om det största.
Boken... om det som inte blev, måste jag skriva klart...

Camilla

tisdag 18 oktober 2011

Min debut bok !!




Det är sant, det är på riktigt jag ska ge ut en bok !

Den 7:e novemer släpps min poesi bok En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva.

Det är bokförlaget King ink som gav mig möjligheten <3


Camilla

måndag 10 oktober 2011

Livet.

När livet tillslut lyckas bryta ner mig.
Plockat av mig mitt jag likt blomblad som plockas och slängts bort.

När livet lyckats trycka in mig i formen som inte passar.
Skurit bort de bitar som stack ut.
Kapat av mig min själ.

När livet tillslut kastat svärta över min glans.
Släckt mitt ljus brutalt och tvärt.

När livet lurat av mig mitt hopp.
Stulit min framtid.
Berövat mig min kärlek.

När livet slagit mig till botten av allt.
Låtit vilddjur trampa sönder min kropp.

Då är jag inte jag längre.
Då är nu...


Camilla

Svek.

Ekot efter kaoset rämnar mig.
I tomheten ekar tystnaden ljudlöst.
En tystnad som blir till smärtsamma dån i mina öron.
Vilse i vakuumet.
Söker.
Famlar.
Ensam.
Du svek...


Camilla

torsdag 6 oktober 2011

Tävling jag vill vinna ;)









Jag tävlar i Teskedsmamman tävling på







söndag 25 september 2011

Gästblogg av Jan-Erik Ullström

Idag gästbloggar Jan-Erik Ullström som släpper andra delen av Vägen till Umbria

som jag ser så fram emot då första delen är otroligt bra !




Vid varje anhalt på sin bloggturné ber Jan-Erik om ett ord som han sedan ska relatera till ”kreativitet”.

Ordet jag har gett honom är ”Skimrande”.

















Camilla drog slöjan från ordet ”skimrande”.

Detta skimmer skall nu få belysa och sluka min ”kreativitet”.

Det här är vad jag ger tillbaka.




Nu när jag tre dagar efter min diskbråcksoperation gör ett försök till sträckskrivning, visar det sig fortfarande fungera. Åtminstone tankemässigt. Metaforen slungas fram ur mitt undermedvetna, redan innan jag tänk klart min undran.


Slutet av 2008. Allt är mörkt. Inte bara i världen, utan även i mitt sinne. Min tillvaro verkar sakna mening och min roll i all orsak och verkan ser ut att vara sorgligt liten. Jag är över 30 år och även om jag åstadkommit två barn och bildandet av en social enhet, så är det någonting som ovetandes fattas mig. En längtan som skapar ogreppbara hålrum inuti. Det har följt mig hela livet, men stress, press och allt det andra som vuxenlivet kan omsluta ett oförberett barn med, har hela tiden hållit det från mitt hjärta. Men så en dag.

Långt borta i mörkrets vrå, det är svårt att se det är svårt att nå. En stjärna, ett ljus, ett skimmer tänds. Det flackar, men växer. Det kväser mörkret. Osäkerheten. Tvivlet. Inre styrka övervinner itutad svaghet. Ny lycka sprider sig över det ovetande martyrskapet. I allt det som hittills varit en svärta kommer nu detta skimmer och slukar hela min tillvaro. Ända ned till mina minsta byggstenar. Inskriptioner i mina gener byts ut som nu aldrig kommer att kunna suddas ut. Jag får insikten. En av de där underliga stora som bara kommer några gånger under en hel livstid, om du lyckas ta se den. De flesta lyckas inte. Skimret är min kreativitet. Förmågan att skapa. Viljan att leva.

Tro nu inte att jag var missnöjd med min tillvaro. Eftersom jag inte var medveten om att min mening låg framför mig, så kunde jag heller inte inse omfånget. Men nu vet jag. Jag skimrar. Det lyser inuti. Det tar sig ut. I ”Vägen till Umbria” visar jag att detta finns inom oss alla, men det krävs ansträngning för att nå dit. Formen är metaforisk, men tanken och känslan densamma.


"Plötsligt kände Uel en känsla igen och nu var det glädje som genomsyrade varje vrå i hans sinne. Längs hennes nackkotor såg han den. Den var knappt märkbar och han hade nog inte sett den om han inte stirrat sig så förundrad över hennes skönhet. En aura. Han lät blicken falla på sin öppna handflata och betraktade noga sin egen aura. Den skimrade i grönt, precis som när solljuset fällde sina strålar genommorgondiset och ned igenom det gröna fönsterglaset till hans sovrum. Den hade alltid följt honom ända sedan den dagen han vandrat för första gången.
Endras nyfödda aura skiftade mellan gyllene och vitt, knappt synlig som den var. Hon var som han. De var lika. De hade något mer gemensamt än bara avsaknaden av drömmar. Han lyfte blicken i euforisk lycka men slog lika snabbt ner den i lamslående skräck. På andra sidan ån strax under en av de stora ekarna stod en man och hans aura var varken grön eller skimrande vit. Den var glödgande röd. Uel visste inte om mannen i rött lagt märke till hans reaktion. Han fortsatte att stirra rakt ned mot Endras nacke.”

Nu berättar en viss synaps att jag behöver lägga mig ned. Jag vill avluta med att låta smärtan tala, eftersom den sliter i mig. Finn ditt ljus. Omfamna din stjärna. Låt ditt skimmer sluka dig. Vet du inte hur du ska göra? RAFO ;)
Love / Jan-E


söndag 18 september 2011

Återvändsgränd.

En meningslös romans.

Som gjord för att såra.

Lurades jag in i en återvändsgränd.

Ensam och kall.

Finner ingen väg ut.

Du sårade mig.

Du gjorde det tillslut.


Camilla

lördag 17 september 2011

Om jag stannar här och nu.

Om jag stannar här och nu.

Stannar mitt i steget jag ska ta.

Står still

Springer världen från mig då ?


Om jag är helt stilla nu.

Orörlig utan andetag.

Utan liv.

Ser ni mig inte mer ?


Spring ni vad ni nu har bråttom till.

Jag rör mig inte mer.


Om jag bara står här.

Springer ni över mig då ?


Camilla

Förlorade...

När en ensam tår rinner längs min kind och vemodet inte kan trösta mig.

När hjärtat slutat att slå och jag osynlig är.

Är det över då ?

Det var ett under att du såg mig.

Ett mirakel att du en stund höll min hand så varm.

Den kärleken som var större än störst.

Den fick mig att sluta att le...


Camilla

måndag 15 augusti 2011

Om...

På eftermiddagen idag stod jag och väntade på dig. Jag stod på trappan i solskenet, förväntansfull, pirrig och glad. Fin för dig, lite extra fin bara för dig. Jag vände mitt ansikte mot solen, blundade och log. Snart skulle du komma hem efter din första dag på ditt nya jobb. Åh älskade, så stolt jag är över dig. Alldeles varm om hjärtat, fylld av kärlek kunde jag knapp bärga mig för att få höra allt om din dag. Vet att du var nervös innan du åkte imorse, säkert var du nervös hela vägen dit. Tror inte att du ens minns att jag pussade dig innan du åkte, så nervös och förväntansfull var du.
När jag så såg dig komma mot vårt hem syntes det lång väg att det gått bra, såklart. Så fick du syn på mig väntandes dig och du sken upp. Fjöntfia som jag är sprang jag mot dig och hoppade upp i din famn. Kysste dig ömt och viskade i ditt öra.
- Berätta älskling... berätta allt för mig om din dag...

Det var det som hade hänt idag om jag levt det liv jag vill leva...


Camilla

söndag 24 juli 2011

Norge

Finner inga ord för det hemska som hänt i Norge.

Det var ett svart dygn för arbetarrörelsen, demokratin och mänskligheten.
När ondskans terror tar sig in i det finaste och mest livfulla vi har, tappar vi för en stund fotfästet och hela tillvaron mörknar. Men bara för en stund, för ur smärtan och förödelsen reser vi oss styrka av gemenskapen vi har i varandra. Mitt i det hemska hör vi om det goda, människors vilja att hjälpa. Om hjältarna och allas deltagande runt om i världen.
Kampen mot rasism fortsätter, vi låter oss inte tystas, aldrig att vi gör det !

Vi bär det finaste i våra hjärtan... solidariteten och demokratin !!

Camilla

tisdag 10 maj 2011

Vinn 40 par skor.



Vill vill vill vinna ;)


söndag 1 maj 2011

1 maj

Upp till kamp !!

Idag demonstrerar jag för rättvisa och solidaritet.

För jämlikhet och kärlek.

För allas lika värde och för att ha kvar vår välfärd.

För att utrota barnfattigdomen och för de utförsäkrades upprättelse.

Mot rasism och för en bättre miljö.



Camilla

lördag 16 april 2011

Tipsar om ny inredningsblogg.

Här är en nystartad inredningsblogg som jag tycker att ni kan besöka. Hjälp gärna till att sprida den, så att den får många besökare ;)