lördag 17 september 2011

Förlorade...

När en ensam tår rinner längs min kind och vemodet inte kan trösta mig.

När hjärtat slutat att slå och jag osynlig är.

Är det över då ?

Det var ett under att du såg mig.

Ett mirakel att du en stund höll min hand så varm.

Den kärleken som var större än störst.

Den fick mig att sluta att le...


Camilla

0 kommentarer: